Emma Annas

Jag vet egentligen inte varför jag är så fruktansvärt glad. Eller jo, när jag tänker till och blickar tillbaka så inser jag. Jag är världens bästa vänner. Jag har världens bästa familj. Jag har allt jag bara kan drömma om.  Jag har "den där" som alltid får mig att må bra, han som får mig att le, han som får mig att bara vilja skrika av glädje. Det som svider är att jag inte har samma möjlighet att träffa alla som jag vill träffa. Det är ca 80 mil emellan oss. Jag kan inte längre ringa ett samtal och vara på plats ca 5 min efter det. Jag kan inte få träffa dig när jag vill. Men jag har valt att ha det så här själv och jag ångrar mig inte sekund. Jag vet att det kommer en tid för alla och jag vet att allt finns kvar när jag kommer tillbaka. Jag trivs som en gud här och det var riktigt länge sen jag kände sån här glädje.