Emma Annas

Jag försöker varje gång. Men jag lyckas aldrig hålla tillbaka tårarna. Jag plågar mig själv med att gå igenom vartenda litet minne jag har kvar av dig. Varenda bild jag har kvar av oss. Att nöta om och om igen för jag vill gråta. Jag vill få ut min sorg och ilska. Du har förtrollat min värld nått så fruktansvärt mycket. Jag är kvar vid dig som jag alltid har varit, sen första stund. Jag letar efter tacken. Jag lyckas men det raderas lika snabbt som jag fann det. Jag kan inte tycka synd om mig själv för det är jag själv som gjort att jag sitter i den här situationen. Alla säger att jag inte kan skylla på mig själv. Men det är precis vad jag kan göra i det här läget. Jag har förstört en större del av mitt liv. Enbart på grund av att jag inte uppskattade dig lika mycket som jag borde ha gjort. Jag älskade dig mer än du någonsin kommer att förstå. Men dina kryptiska ord och meningar du säger till mig får mig att tänka om tusen gånger. Försöker att få det till något negativt fast jag vet att du bara menar väl och visar känslor. Jag är trött på det här. Men hur många gånger har jag egentligen inte skrivit så i den här jävla bloggen? Jo ett antal gånger. Men nu är jag verkligen trött och orkar inte mer. Jag har försökt så många gånger. Men jag kommer nog aldrig innerst inne att ge upp. För jag kommer alltid att älska bara dig.