Emma Annas

När du kom in i mitt liv hatade jag dig, kändes som att du kom och försökte ta min pappas plast. Jag var då 9 år, jag förstod inte mycket mer än att mamma var kär på nytt. Tiden gick och du flyttade in i vårt hus, du blev som en i familjen. Jag accepterade dig mer och mer för tiden som gick. Men ändå saknade jag min riktiga pappa. Vi har haft våra bråk, våra samtal och att jag måste bättra mig, måste vara med snäll, och inte bara skrika på dig så fort något hände. Jag förstod inte att du blev ledsen och sårad. Jag ändrade inställning om dig. Vi kom överens och du hjälpte mig med allt. Allt en pappa kan göra. Eftersom jag inte bodde hos min riktiga pappa blev du en stor del av mitt liv, en för mig med. Som en extra pappa. Och du var något mamma verkligen älskade, och du var en hyllning till familjen. När ni varit tillsammans ca 4 år, hade jag verkligen dig vid min sida, du hjälpte mig att göra om mitt rum, som en riktigt pappa, som snickrar och målar om, sätter upp nya tavlor och fixar nya möbler. Du hjälpte mig med läxor, du hjälpte mig om min mobil eller data var fel på. Det var du som drog pulkan upp för backen igen när jag vill åka när jag var liten, det var du som alltid gjorde snögubbar och snölycktor med mig. Det var alltid du som gjorde den där goda maten, när man var trött på mammas mat. Du & mamma var alltid och kollade på mina fotbolls matcher och när jag hade dansuppvisningar.Vi har firat så många julafton och nyårsafton, middsommarafton, valborg tillsammans när jag var mindre. Det var på dina axlar jag satt när jag ville komma raketarna närmare, när jag ville se maj brasan, när allt folk stog i vägen. Det var din hand jag höll när vi dansade runt midsommar stången. Ja du var som en extra pappa för mig, en person som vi bott med i 8 år. Jag litade på dig til 100%. Du och mamma gjorde allt tillsammans, åkte på långa resor till fastlandet, åkte en mysig kryssning, byggde en jätte fin stuga för massor med pengar, och du la verkligen ner allt på den stugan, och nu står den där, och vi vet inte vad vi ska göra med den. Men nu är allt över. Något jag verkligen trodde var overkligt, något som jag trodde inte kunde hända, något som verkligen var helt omöjligt. Men nu har det hänt, och jag känner mig tom, och inte tala om hur min mamma mår. Du känner dig som en idiot för du sårat hela familjen, men det är ditt val, dina känslor som inte går att styra över. Nu är det bara att ta nya tag och försöka få bort alla minnen, alla minnen från USA och bulgarien, alla mysiga helger i stugan med familjen, alla födelsedagar. Ja allt vi gjort tillsammans ska bara bort och alla släktingar man kommit nära. Det är en tid framöver som kommer bli tuff. Men så här är det nu och det är bara att acceptera. Jag älskar min mamma, och kommer alltid att stötta henne. Hon är mitt allt. Tack för den tiden vi fick med dig.